 |
|
Med distans till bussolyckan i Fjärdhundra kallar sig Hans och Lena Lundeqwist lite skämtsamt för reservdelsmänniskor.
|
| Foto:
Jan Å Johansson
|
|
”Vi är glada över livet”
(2010-04-15
)
Den 21 november 1998 var en dag som kunde slutat riktigt illa för Hans och Lena Lundeqwist från Norr Salbo utanför Salbohed. De var nämligen två av passagerarna på bussen som körde av vägen i Fjärdhundra – en olycka där många människor skadades, varav Lena var den som blev allvarligast skadad. Det var så illa att hon till och med fick hjärtstillestånd på sjukhuset.
Paret hade varit på en shoppingtur till Stockholm och de satt tillsammans med en medpassagerare högst upp och längst fram i dubbeldäckaren, då olyckan skedde.
– Lena sov men jag var vaken och upplevde hela händelseförloppet ända tills bussen slog i backen. Framför sätena finns en en ledstång att hålla sig i och jag klamrade mig fast vid den, berättar Hans.
Trots handledsfraktur, underbensbrott och en knäskada kvicknade han till så småningom, men upptäckte att han satt fast.
– Först trampade folk på Hans i paniken som uppstod. De trampade till och med på hans ansikte och många trodde nog att han var död, säger Lena.
– Men jag kvicknade till och började röra på mig och då hörde jag någon som sade:
”Titta, han lever!”.
– De drog i mig flera gånger men jag satt fast. På sjukhuset borstade de mig i ansiktet med en tandborste och när svägerskan kom på besök sade hon att jag var så fin i ansiktet, skrattar Hans.
Lena säger att änglarna gjorde så att hindrande strumpor och skor åkte av till slut och Hans kunde tas ut ur bussen som nu också hade börjat brinna.
– Hela livet har vi förlitat oss på vår tro. Barnatron har hängt med hela vägen genom livet, det har varit en huvudled för oss, berättar Lena.
Väl utanför bussen började Hans givetvis undra hur det hade gått för Lena. Någon sade att det är ingen fara, hon ligger här bredvid. Men det var det.
– Vi tre längst fram i bussen for ut i naturen och av själva olyckan minns jag ingenting, berättar Lena.
Efter deras buss kom en annan buss med passagerare glada i hatten från en Ålandskryssning. Passagerarna på den bussen gjorde dock en snabb insats och fick ut alla ur bussen som brann. Förutom Lena, som skadades svårt, blev en annan kvinna svårt brännskadad. Lena visar en lista på skadorna som kallt räknas upp på läkarvis. Här kan man läsa att hon var medvetslös, hade multifrakturer, pneumothorax och leverruptur.
– Först fördes jag till Enköping och där svarade jag på tilltal, sägs det. Sedan blev det helikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hela bröstkorgen hade krossats på mig. I dag är mina revben som plockepinn, men jag störs inte så mycket av det. Jag fick njursvikt och fick därför dialys och hade en spricka i levern. I fyra veckor vårdades jag med respirator.
Så, ett och ett halvt dygn efter olyckan, fick Lena hjärtstillestånd. Hon säger sig inte ha några minnen från tiden i Uppsala men hjärtstilleståndet minns hon.
– Jag kände hur jag lyftes ur en tung och smärtfylld kropp. Jag såg en tunnel och allt var så ljust, lätt och vackert. Jag var på väg till himlen, det är jag övertygad om. När de fick liv i mig och jag kom tillbaka upplevde jag det som en duns och bredvid mig i sängen satt en kvinna och bad, men hon fanns naturligtvis inte, berättar Lena.
Hans undrade givetvis hur det var med hustrun och en läkare svarade honom uppriktigt att:
”Du klarade dig fint, men när det gäller din fru lovar vi inget”.
Lena opererades i flera dagar och buken kunde inte sys igen eftersom levern rann, och därför var täckt med dukar. Svårast upplevde Lena tiden när hon andades med hjälp av respirator.
– Jag hade sådan ångest och svårast var det när de stängde dörren och jag låg där med en kropp som inte gick att röra. Jag ringde halvfem en morgon till Hans och sade att du måste komma hit, annars dör jag. Vi fick ett rum för oss själva sedan, så då gick det bra.
Sammanlagt blev det fyra månader på sjukhus för Lena. Hon är själv distriktssköterska och fick se vården, så att säga, från andra sidan och har ingenting att klaga på.
– Nej, vi klagade inte ens på maten, skojar Lena.
– Och tänk vilket stöd vi fick. Det var förböner i olika kyrkor och kapell. Vi fick stöd från hela Sverige och vi fick hela 104 julkort till sjukhuset, ler hon.
Men hur det än var så tror både Lena och Hans att de som mådde sämst under denna tid var sonen och dottern. Dottern samlade all möjlig dokumentation om olyckan i en pärm, såsom tidningsurklipp och annat.
– Jag gick sedan med kryckor i två år, jag hade fått en ny höft och ett nytt knä. Hans fick också ett nytt knä och dessutom har jag en 24 centimeter lång spik i vänster överarm. Men när vi summerar det hela saknar vi inte de månader vi förlorade. Vi upptäckte exempelvis hur många vänner vi har, men framför allt vilka fina barnbarn vi har. När vi läser om olyckan känns det overkligt. Vi kan inte förstå att vi varit med om detta. Men vi är glada över livet, säger Lena. |
|
Jan Å Johansson
jan.johansson@sveagruppen.se
|
|
|
|
|
Det finns
0
kommentarer till artikeln |
|
|
| Skriv ett inlägg |
|
|
|
|
Untitled Document
Västmanlands Nyheter
Box 1080, 721 27 VÄSTERÅS
Besöksadress: Klockartorpsg 14
Telefon växel: 021-19 04 00
Fax: 021-18 84 34
e-post: Västmanlands Nyheter
|
|
|
|
