 |
|
Åke Sandin tittar på varje ram i bikupan för att se hur läget är i bisamhället.
|
| Foto:
Anders Jägeberg
|
|
En utbildning om blommor och bin
(2010-06-18
)
Redan efter några minuter får Thomas Roberg ett bistick när ett bi trasslar in sig i hans hår. Ingen bra början på en lektion i biodling. Men Thomas låter sig inte bekomma, och han slipper fler stick. Trots djupdykning ner i en kupa full av myllrande bin.
Det är biodlarkurs i Salaortens biodlareförenings bigård. En solig och vindstilla dag, perfekt för att arbeta med bin. Biodlareföreningen har startat en kurs för att få fler biodlare. Återväxten är klen, även om den blivit något bättre på senare år. Den här dagen dyker dock bara två kursdeltagare upp. Det är Maria Wihlborg och Thomas Roberg.
– Jag har alltid varit fascinerad av bin. Och så var det en bra grej att göra tillsammans med min 18-årige son, säger hon.
Thomas Roberg är en motvillig kursdeltagare. Det var hans fru Anna som övertalade honom. Men den här dagen är hon själv bortrest, till Italien.
– Det känns lite som om det här kommer att ta jättemycket tid. Och det kan bli svårt. Jag jagar också, och det kommer i första hand.
Samtidigt tycker han sig ha märkt att äppelskörden hemma blivit sämre sedan en granne lagt ned sin biodling.
– Ja, man kan ju hjälpa till väldigt genom att ha bin. Det är ett slags miljöarbete, säger Maria.
Båda har köpt på sig en del utrustning men har ännu inga egna bisamhällen. Det råder brist på sådana.
– Vintern har gått hårt åt många bisamhällen, säger kursledaren Åke Sandin.
Han blev själv biodlare när hans fru föreslog att han skulle gå en kurs i biodling.
– ”Kanske det”, svarade jag och gick kursen. Sedan var jag fast.
Det är en hobby som man går in i med hull och hår, menar han.
– Jag vet inte varför det är så fascinerande ... Kanske för att bin är insekter och man kan jobba med dem så här, fast de har gadd, och få ut något så fantastiskt bra som honung.
– Det är en bra hobby, man kommer ut och träffar andra som är intresserade av bin och honung, säger Åke Sandin.
Den här dagen ska biodlarkursen gå igenom ett par samhällen, ge dem mer plats och kanske göra ett par avläggare. Då tar man några ramar med ägg och ungbin och placerar i en ny kupa. Bina ser själva till att något av äggen utvecklas till en ny drottning. På så vis får man ett nytt bisamhälle. Åke Sandin lyfter av bräderna som täcker binas utrymme och skakar av bin som klänger sig fast. Han arbetar helt utan skyddande kläder eller handskar. Thomas Roberg följer hans exempel medan Maria Wihlborg bär slöja och handskar.
– En sån här dag, när solen skiner och det är bra drag, är alla ”surkarten” ute och jobbar. Det finns bara ungbin hemma, och de är i regel snälla. Man hör på surret när man öppnar kupan vilket humör de är på, säger han.
På hösten, när det handlar om att ta hand om binas mödosamt ihopsamlade honung, brukar han däremot ha skyddskläder. Då är bina mer inställda på att försvara sina rikedomar. Åke Sandin får ändå ett par stick under arbetet, men verkar inte bli särskilt störd.
– Det känns lite, men efter fem minuter har jag glömt att jag blivit stucken, säger han.
Han lyfter på ramarna en i taget och granskar dem. Dels vill han se drottningen, dels vill han veta om bina bygger drottningceller. I så fall är det en förberedelse för svärmning.
Jodå, drottningen går där, uppvaktad av ett litet ”hov” av arbetsbin. Och på en ram hittas en drottningcell, som ser helt annorlunda ut: Lång och hängande i stället för vågrät. Den ramen placeras i en ny kupa för att bli avläggare.
Några fler ramar plockas bort till avläggaren. Sedan sätter Åke i tomma ramar för bina att fylla med honung samt vaxmellanväggar för bina att bygga nya celler på. En speciell ram för enbart drönare plockas också bort. Dess celler är täckta, vilket betyder att därinne finns larver på väg att bli flygfärdiga drönare. Den ramen ska Åke ta hem, skära av cellernas lock så att larverna exponeras och sedan lägga den på en myrstack. Då tar myrorna ut larverna – men också de skadliga varroakvalstren.
– Det är en metod för att minska antalet kvalster. Att få bort dem helt går inte, men det gäller att hålla nere antalet, säger han.
Maria, sticker ned fingret i en klick honung i kupan, lyfter lite på slöjan och stoppar fingret i munnen.
– Mmm, det är så gott!, säger hon.
Undersökningen är avslutad. Åke lägger på täckbrädorna igen. Han petar försiktigt bort bin som riskerar att komma i kläm. Thomas Roberg har med, som det verkar, stort intresse följt arbetet. Har han blivit mer positiv till biodling nu?
– Nej, jag tycker fortfarande att man lika gärna kan köpa honung i affären, säger han.
– Fast, säger han sedan, jag tycker det är viktigt med närproducerad mat. Och det här är ju verkligen det.
Och han konstaterar att det nog ska gå att få tid för biodlandet:
– Man behöver ju inte överdriva. Det räcker med ett par samhällen, säger han. |
|
Anders Jägeberg
anders.jageberg@sveagruppen.se
|
|
|
|
|
Det finns
0
kommentarer till artikeln |
|
|
| Skriv ett inlägg |
|
|
|
|
Untitled Document
Västmanlands Nyheter
Box 1080, 721 27 VÄSTERÅS
Besöksadress: Klockartorpsg 14
Telefon växel: 021-19 04 00
Fax: 021-18 84 34
e-post: Västmanlands Nyheter
|
|
|
|
