 |
|
Ringdans. Flera ringar med dansande barn, troligtvis från någon koloni i Sverige.
|
|
Midsommarfirande förr i tiden
(2010-06-24
)
Midsommarfirandet har egentligen tusen-åriga anor här i Sverige och Europa. Man ville fira ljuset och solen, när dagen var som längst på året.
Under den förkristna tiden var alltså ljuset huvudföremålet för firandet. På 300-talet e.Kr. knöt man istället an Johannes Döparen till midsommarfestligheterna. Enligt Lukasevangeliet föddes han sex månade före Jesus och han har också sin dag den 24 juni i vår almanacka.
På många håll i Europa firas Johannes döparens dag med eldar ute i det fria och det första kända bålet tändes i början av 500-talet. I många länder kallas helgen för Johannesdagen eller Sankt Hans, vilket levde kvar även här i Sverige i många landsdelar långt in på 1800-talet, särkilt de delar som tillhört Danmark och Norge. Även seden med eldar fanns kvar in i det seklet, innan den senare dog ut. Man tror att midsommareldar kan ha funnits också i förkristen tid, särskilt i kulturer med solkult. Då användes elden för att på ett bildligt vis ”göda” solen när den stod som högst på himlen.
Att ha en eld till midsommar här i Sverige kändes kanske överflödigt med tanke på den ljusa sommarnatten. Därför kom majstången istället att få en mer framskjuten betydelse. Den traditionen kom från tyska handelsmän som allt mer kom att bosätta sig i Sverige från 1200-talet och framåt. I Tyskland hade man haft en tradition att till första maj resa en hög stång med en konstgjord fågel högst upp. Denna fågelbild, som kallades papegoja, skulle man sedan med pil och båge skjuta prick på. Tävlingsformen blev speciellt populär i de olika köpmansgillena.
I Tyskland fanns också en annan tradition som gick ut på att man skulle klä sitt hem i grönt någon vårdag i maj, när grönskan nyss hade slagit ut. Eftersom detta skedde i maj, som fått sitt namn efter guden Maius, så hette det att man majade sitt hem. Och till hemmet hörde också papegojstången som naturligtvis också skulle majas, och vips så hade begreppet majstång dykt upp. När tyskarna kom hit till Sverige märkte de en viss skillnad på klimatet. Denna skillnad i naturens väg mot sommar gjorde att man hade svårt att löva sina stänger i maj och ändrade detta firande till juni istället. Då kom alltså majstången att byta namn till midsommarstång, men än idag hör man på sina håll fortfarande ordet majstång, vilket gör att minnet lever kvar.
I Erik Dahlberghs stora bildverk Suecia Antiqua från 1660- och 1670-talen ser man ofta midsommarstänger och det betydde inte att Erik enbart ritade sina teckningar på sommaren. Stängerna fick stå kvar året runt. De fanns mest i städerna och på storgodsen, men spreds snabbt ut bland allmogen. Där blev det ofta en tävlan mellan byarna om den största och finaste stången.
Midsommarnatten var förr extra magisk och starkt förknippad med vidskepelse, i en tid då man levde bland tomtar och troll. Natten skulle vara speciell lyckosam vid skattletning, men det gällde att vara tyst och försiktig så att inte trollen vaknade. Daggen som föll under denna natt sades besitta läkande krafter och man drog stora lakan över ängarna, för att sedan vrida ur dessa och tappa på flaska. Denna natt var också en tid då speciellt flickor kunde få en föraning om sin tillkommande. Men då krävdes vissa förberedelser, som finns i lite olika versioner beroende på bygd. Flickan skulle plocka sju eller nio olika sorters blomster, helst också vid lika många olika gärdesgårdar. Blommorna skulle sedan läggas under huvudkudden och den som då flickan drömde om under midsommarnatten skulle bli hennes framtida man.
Den sena midsommarnatten med dans och glad musik kunde ibland ställa till det för intet ont anande flickor. Det sades på sina håll att under den natten fick en flicka inte neka sin fästman att följa med till sovloftet. Detta låg säkerligen till grund för det gamla ordstävet: ”Midsommarnatten är inte lång, men sätter många vaggor igång”. Om flickan blev gravid var det bara för pojken att fria för ett framtida giftermål. Om han nekade gjorde han bäst i att försvinna från socknen.
I en tid då salt sill utgjorde den trista vardagsmaten var det inget som dukades fram till festliga midsommar. Då bjöd man på sådant som inhandlades i staden, som exempelvis lutfisk, vilket inmundigades vid speciella tillfällen året runt.
På vissa orter finns de äldre stångtyperna kvar, vilket vi kan se på många håll i Dalarna. Brevens Bruk i Närke är också en ort med en gammal och intressant tradition av midsommarstång. Där börjar flickorna binda de sju kransarna söndagen före midsommar med 10 000-tals liljekonvaljblad och ringarna dekoreras främst med prästkragar, blåklint och pioner. Den numera vanligaste är grundformsvarianten bestående av ett kors med två flätade ringar fästa under den horisontella bommen.
Vi får väl hoppas att vädergudarna är med oss i år, så att vi kan ta den traditionella svängomen runt stången. Ett kulturarv som är unikt och som det gäller att värna om.
På vykortet här ovan visas ett midsommarfirande från början av 1900-talet. |
|
Göran Lindhé
goran.linde@sveagruppen.se
|
|
|
|
|
Det finns
0
kommentarer till artikeln |
|
|
| Skriv ett inlägg |
|
|
|
|
Untitled Document
Västmanlands Nyheter
Box 1080, 721 27 VÄSTERÅS
Besöksadress: Klockartorpsg 14
Telefon växel: 021-19 04 00
Fax: 021-18 84 34
e-post: Västmanlands Nyheter
|
|
|
|
